Vem kontrollerar att de som kontrollerar ...

verkligen kontrollerar? Det påstås i ett internt PM att Riksrevisionen, som ska granska myndigheternas effektivitet, själv är minst lika ineffektiv som de myndigheter de är satta att granska. (Det är DN som förmedlar nyheten.)

Som exempel sägs att under 2005 kostade den så kallade effektivitetsrevisionen hela 128 miljoner kronor. För det fick vi 31 rapporter. Effektivt? Ja, om de 128 miljonerna gör så att vi bli minst 128 miljoner kronor effektivare. Annars inte.

Om historien stämmer är svårt att säga eftersom det gått igenom skallen på en journalist, men principen är i varje fall intressant: vem granskar granskarna?

Vissa saker ...

... lämnas okommenterade. Följande står att läsa i dagens SVT Text:

Koranskola: "Alla judar måste dö"

En privat koranskola i danska Odense lär ut att alla judar måste dö för att det ska kunna bli fred i Mellanöstern. Skolan använder sig av texter som likställer judar med nazister, skriver Jyllands-Posten.

Någon som vågar säga något?

I vår oändliga serie "När far super är det rätt" ... .

har vi idag kommit fram till det faktum att LAS är till för att kringgås, dvs den rättroende riksdagsgruppen funderar hur man ska undvika att drabbas av LAS:

Tydligen är det så att omkring 130 personer är anställda på socialdemokraternas riksdagskansli. Eftersom valet gick som det gick, måste de 130 bli färre - cirka 40 ska bort.

Men valförlusten innebar också att många >politiskt anställda på departementen förlorade sina jobb; man räknar med ett 180-tal personer. En del av dem är tänkta att börja på riksdagskansliet. Men LAS säger att det som gäller är regeln om "sist in - först ut", och sist in var helt klart tjänstemännen från departementen.

I valet rörelsen angrep De Felfria inte minst Centerpartiet för att vilja "försämra" anställningsskyddet. Argumentet om flexibilitet var på den tiden värt noll. Och att LAS gång på gång medför att företag tvingas avskeda nyckelpersoner förtegs intensivt av De Felfria.

Någon som hör ordet inkonsekvens?

Nästa boss

Noterar att gårdagens Agenda i SVT redovisade en genomgång av vem som ska efterträda Göran i De Felfrias Parti. Många s.k. ledande socialdemokrater har insett det populistiskt riktiga i att nästa bos(s) blir en kvinna, men det är en uppfattning som tydligen inte delas av ordförandena för landets socialdemokratiska arbetarekommuner.

Slutsats? Nästa Göran Persson måste vara en kvinna ... .

Fascinerande citat

Den främste uttolkaren av ideologin hos De Felfria, före detta Göran Persson, säger följande i De Felfrias egen bibel, Aktuellt i Politiken: "Det är inte i politiken som jag tror att vi har så mycket brister.

Kommentarer överflödiga ... .

Biobesöket

Häromdagen fick jag lust att gå på bio. Jag bor mitt i stan, så det är bara 79 meter till Filmstaden. Den sträckan bör jag klara av utan kommunal färdtjänst.

När jag stod vid de stora fönstren vid Filmstaden och tittade på dagens utbud, kom jag på mig med att drömma tillbaka till filmerna för 25-30 år sedan. Då skulle titlarna vara, vad ska vi säga, fantasifulla. Helst skulle de inte ha ett dugg med innehållet i filmen att göra. Troligen blev det mer konstnärligt då. Fritt, kanske. Jag vet inte om det var Galenskaparna som hittade på det, eller om det var en riktig film som hette så, men jag kommer i varje fall ihåg Längtan är min svågers radhus. Säkert en bra och djup film i alla händelser.

Eftersom det är inne med retro dröjer det säkert inte länge förrän vi är tillbaka till 1970-talets spännande filmvärld. Som den klärvoajante trendguru jag är, har jag redan fiskat fram en del titlar. Varsågod:

• Skruvgrepp med kondensfattning. En mustig finsk film i bilmekanikermiljö. Regisserad av Yrjö Leskinen, före detta bobollsmästare som också gjort filmerna Olja och pincetter, Vingar av lergods och Virknålen i bananen. Skruvgrepp med kondensfattning visar med spänstig espri och radikal eufori att plåt också har känslor, även om de är rostiga.

• Kammar kaniner? En djuplodande kortfilm (bara 94 meter) från det forna Jugoslavien om de svårlösta problem som hårvårdsintresserade kaniner kan råka ut för på Balkan. Regi: Sretan Bozic, också känd för Ängarnas gladpack, Den försvunna pennvässaren och Gödsel i sinnet.

• Bortom allt förstånd. Ett fyra timmar långt känslosvall från Brasilien av den redan 1971 mycket okände Roberto Souza da Silva Cruz Oliveria dos Santos de Pecoralio. Filmen är en komplext allomfattande fortsättning på Under allt förstånd, Mellan allt förstånd och Framför allt förstånd.

• Tändstickor på mitt sätt. En instruktionsfilm från Ryska Pyromanbolaget i samarbete med KGB och Stasi. Regi av Sven-Erik Rasputin, mottagare av Mohammar el-Khadaffi-medaljen för bästa film alla kategorier vid galan i Tripolis 1999. Rasputin arbetade tidigare som tändsats i ryska armén.

• Betong är fint. En cementblandare berättar. En tungrörd film från Norrbotten med husbyggarinramning. Charmigt kärnfull, där bara tre ord yttras på 157 minuter. (Också textad på finska.) Regi av Flis-Gunnar Alavaara som till hösten planerar några uppföljare till Betong är fint, bland annat Cement är finare och Skiffer är finast.

Vad ska vi med TV till när sanningen finns på bio?

Nystartsjobb

"Om företagarna lever upp till sina ambitioner får 55 500 personer nystartsjobb, enligt den här undersökningen"

Undersökningen? Jo, det har gjorts en sådan av den inte helt okända revisionsfirman Öhrlings Price Waterhouse Coopers och den syftade till att undersöka vilka effekter några regeringsförslag skulle ha på små och mellanstora företag. Man frågade ägaren eller vd i 700 företag (10 - 99 anställda) vad de tycker om några av de nyheter som regeringen vill pröva för att få fart på jobben:

Nästan hälften av de tillfrågade säger att de kommer att nyanställa "på nystartsjobb" och det är alltså de jobb avsedda för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden, alltså sjukskrivna och långtidsarbetslösa. Totalt beräknas cirka 55 500 få jobb den här vägen.

Nu väntar jag bara på desinformationskampanjen från De Felfrias Parti, för så här får det ju inte gå till ... .

Större EU

Snart blir vi fler - efter årsskiftet utökas antalet länder i EU till 27. Då är det dags för Rumänien och Bulgarien att bli medlemmar, och fler är på gång. Givetvis är Sveriges samlade vänsterpopulister helt mot EU i allmänhet och dess utbredning i synnerhet. Men egentligen är det inte så konstigt, för det är märkbart vilken positiv effekt det potentiella EU-medlemskapet har på såväl demokrati som marknadsekonomi i kandidatländerna, och "demokrati" och "marknadsekonomi" är ju inga ord som direkt utmärker vänsterpopulisterna ... .

Vem sa att papper inte är produktivt?

Läste nyss att att företagen i Sverige måste följa 1 270 lagar, 2 300 förordningar samt cirka 8 100 föreskrifter och allmänna råd.

Mycket att hålla reda på, vilket säkerligen gör många förtag till ofrivilliga lagbrytare. Här finns alltså oanade intäktskällor och möjligheter att skapa en oherrans mängd kontrollmyndigheter med tusentals anställda ... .

Dessutom ska företagen årligen fylla i 94 miljoner blanketter - papper som myndigheterna säger sig behöva. Tänk att ha makt som hobby! Vilken glädje!

Billigt är det inte: De beräkningar som OECD och Nutek gjort visar att enbart de administrativa kostnaderna belastar de svenska företagen med 60 miljarder kronor - varje år ... .

Delvis seger

Centrum för rättvisa är en organisation att beundra. Den syftar dels till att skydda och stärka individers fri- och rättigheter, dels till att "värna den enskildes rätt mot offentliga rättsövergrepp från EU, stat och kommun – men också mot särintressen när dessa på ett otillbörligt sätt gynnas av det allmänna på enskilda människors bekostnad".

Nyligen vann Centrum för rättvisa åtminstone en delvis seger mot Kommunal och deras befängda granskningavgifter. Här gäller kampen dessutom rätten till negativ föreningsfrihet, en horrör för De Rättroende, där tvångsanslutning är den traditionellt riktiga metoden.

I det aktuella fallet medger Kommunal att det inte varit någon granskning under 4,5 år, och att man därför betalar tillbaka "granskningsavgifterna" för den perioden.

Dessutom - och det är faktiskt principiellt mycket viktigare - lovar Kommunal också att sluta kräva avgifter från trädgårdsanläggare som är medlemmar i konkurrerande fackförbund. Jo, du läste rätt. Man (dvs Kommunal) har faktiskt krävt in avgifter från icke-medlemmar. Fantastiskt. I sig en otrolig idé, men givetvis något som bryter mot allt - från vanlig anständighet till de flesta kända lagar.

Besök gärna: http://www.centrumforrattvisa.se/

Vissa är mer jämlika än andra ... .

Noterar att allas vår klasskämpe Göran slapp stå i bostadskö. Han och systembolagschefen Anitra strosade raskt fram i gräddfilen och fick på kort tid sin lägenhet i Stockholm. Men, det är klart, god(s)et i Sörmland är väl för litet ... .

Bandet går

För några år sedan fanns ett program i Sveriges Radio med det namnet. Numera för det mer tankarna till den förra "regeringens" kreativa hantering av det som kommit att kallas De Försvunna Tsunamibanden.

För att om möjligt bringa reda i detta sosse-gate har SÄPO fått i uppgift att utreda vad som hänt med banden. Jan Landahl, regeringskansliets förvaltningschef, utesluter inte brott efter att ha gjort en intern granskning.

Jag undrar hur De Felfrias Parti ska komma ur det här - vem ska man skylla på? Danielsson offrades, men det räcker uppenbarligen inte. Allt är nog Bildts fel, visar det sig ... .

Några hekto Povel Ramel-frossa!

Nu är det hust. Naturen skiner. Fåglarna har tagit kompledigt och fladdrat iväg söderut. Och Povel Ramel-loberna i den mest veckiga delen av hjärnbarken vaknar till liv. Då kan det bli så här:

Örtis Mjuksson går i skogen. Han gillar den. I synnerhet avkok på ljung, morän och små kottar. Men också gulligt frasiga fjunster, kartiga kransbitare och ljuvligt gröna galltutare. Han muttrar trallande för sig själv:

–Förstår inte varför Ljusdahlskulorna har fått fnugg. De borde stå i full vårtprakt nu. Örtis rycker till. Han vänder sig om – och, ja visst, där borta i gran-myntan sitter en blänglisa. Den sprintlar till så att myntan skakar av maltnad. Örtis är glad:

–En blänglisa! Det var länge sen. Konstigt att den är kvar så här års. Den borde vara på svepresa i Etiopien. Örtis traskar på. Hans gladpackskor smeker naturytan försiktigt. Man ska ju inte skada, tänker han, och muttrar på:

–Bjärtetrud sa att han fått bort sin fnugg med nålbräken, men det tror jag inte på. Han kan ju ha skaffat en treskaftad Obermoser Lyx med indikatorstift och klämfångare. Då går det. Men inte med nålbräken. Den förstör ju både kantkapellen och vinggroparna. Örtis går ödmjukt förbi en nibblare med utslagen kolvett. Den nickar tillbaka.

–När det finns nibblare borde det också vara struthärvel i närheten, tänker han. Örtis spanar framåt i skyttelbrynet. Han smyger försiktigt för att inte skrämma iväg levergångarna och spolgnagarna.

-Konstigt, tänker han, humuskråset är ju perfekt för struthärvel. Den borde vara här ... .
Örtis hasar försiktigt vidare. Plötsligt hoppar han till:

–Jag visste det! Här finns den ju! Ett helt vräk med struthärvel! Han böjer sig ner för att hampa härveln, när han lite längre bort får syn på en hoppväppling.

–Underbart! Vilken dag, tänker han, och tar fram sin kikarvinkel, ställer in planfasen och riktar in hela instrumentet mot hoppväpplingen. Han fyrar av tre stora slussfall för att ha hemma in vankskåpet.

–Nämen! En skalktvivlare! De finns ju inte! Örtis byter skor, för nu är det bråttom. Med plymklackarna på plats flyger han fram mot skalktivlarna.

–En tvivlare måste man fläckmassera direkt, annars upphör de direkt. Men, för att ta rödsuset i vacker bylta, existensgiveri är verkligen en fin hobby.

Väl framme tar han fram ett par maltflisor och börjar massera. Till slut är skalktivlarna helt tydliga, och de kvackar av häpnad.

–Äntligen! En kvackade skalktvivlare är drömmen för alla skogsliggare.

Ett praktnylle försöker sig fram strax bakom skalktvivlarna. Nyllet är en lättskrämd krabat av släktet Kräkelkrattor, men är samtidigt oerhört snällt och blygt. Örtis ser det inte, utan byter istället tillbaka till gladpack-pjäxorna när en polsk pokalsvärmare drymtar till precis ovanför Örtis. Han tittar upp:

–Hej! Vill du ha lite mat? Kanske en härlig krusbölja? Eller en slirpajas? Eller rent av en mallare?

Pokalsvärmaren ser sur ut. Den äskar istället lirktyg, skrunt och puffmesan.

-Tror du att jag är gjord av mat, halvfräser Örtis, men gräver ändå fram det som svärmaren vill ha.

–Här har du, säger han, och sträcker fram en klanghävert fylld med läckerheter … .

Rutten fisk

Noterade i förbigående att en rättroende potentat vid Luleå Universitet uppmanat folk att "dumpa rutten fisk på lämpliga ställen", detta som en protest mot förändringarna av A-kassan. Anar att detta är exempel på sakpolitik från De Felfrias Parti.

Potentaten heter Lars Frisk (inte Fisk) och är inte vem som helst; han är nämligen ST-ordförande vid Luleå Universitet och är uppenbarligen mycket rädd om sitt maktmonopol. Hur ska man annars tolkas följande suveränt avslöjande uttalande:

"Även om folk får mer i plånboken är jag självklart emot det. Regeringen signalerar att man inte behöver vara med i facket om man inte vill."

Kan det sägas tydligare? Förändringen är bra för fackets medlemmar, men dålig för fackets ledning. Kort sagt: Facket är inte till för dig, det är du som är till för facket.

Och motargumentet från de Felfria är att alltså att dumpa rutten fisk. Har sosseriet någon gång stått mer tomhänt?

Givetvis är det makt det handlar om. Bevara privilegierna. Förstärka Nomenklaturans grepp om landet. Ge mer åt De Egna.

Alla begriper att protesterna är politiskt drivna. Men medlemskap i en fackförening är inget som är ristat i sten - även om De Felfria tror det. Och det är här skon klämmer som hårdast: För Frisk och andra rättroende är det en självklarhet att alla som arbetar inom något av LO-förbundens område ska tvingas hjälpa De Felfrias Parti, inte minst med pengar. I årets val var den summan inte helt futtiga en miljard som LO spenderade på en socialdemokratisk seger. Att förlora det raka försörjningsröret till Partiet är förstås skrämmande för maktfolk som Frisk. Så skriken från facket har som synes inget med omsorg om medlemmarna att göra - det är skrik från folk som är rädda att förlora makt och privilegier.

Mer A-kassa

Det är enkelt: Tillsammans med jobbavdraget får alla som arbetar och är med i a-kassan mer kvar efter skatt och a-kasseavgift.

Det dröjde länge ... .

Jag undrade ett tag vad som hänt med svenska vänstermedia - inte ett påhopp på flera dagar. När nu alla ministrar i Alliansen granskats ner på subkvarknivå och vänsterjournalisterna inte lyckats hitta något - inte ens en felparkering från 1982 - verkade luften ha gått ur dem. Men, så kom det: A-kassan!

Regeringen vill höja avgiften till arbetslöshetskassan, men är man inte med i facket blir avgiften lägre eftersom medlemsavgiften bortfaller. Därav det höga tonläget hos makteliten på LO och TCO (etc): Vem behöver fack som tar ut granskningsavgifter (som hos Byggnads) som inte kommer medlemmarna till godo?

Här går en skarp skiljelinje: Vi har de Felfrias Parti, diverse kommunister och socialister som anser "Att land skall med bidrag byggas". Sedan har vi den andra sidan som anser att det är arbete som bygger upp ett land, vilket innebär att arbete som ska stimuleras (inte motarbetas).

På sedvanligt (s)-märkt desinformationsmanér har De Felfrias Parti mobiliserat allt vad de har i opinionsbildarväg och lagt ut formliga bombmattor av misstänkliggöranden och påhopp, där slutsatsen är att samhället inom kort går under.

Jag visste inte att alla i Sverige är beroende av a-kassa och att alla snabbt går döden till mötes om dagersättningen sänks med 50 kronor.

Det är på gränsen till patetiskt löjligt när Saco säger att ingen längre vågar studera på högskolan eftersom det blir mer riskfyllt med en sådana satsning när, citat, "möjligheterna till a-kassa försvinner för nybakade studenter".

Jaha, så syftet med högskolestudier är att få A-kassa? A-kasselinjen, kort sagt. Den snabba vägen från studielån till ett annat bidragsliv. Jag som trodde att målet med högskolestudier var att få jobb ... .

Men att reaktionerna är så fenomenalt överdrivna är inte att undra på. Det finns många lydiga soldater i sossearmén som gör det man (dvs företrädare för De Felfria) säger till dem. För oss andra - vi som tänker själva - bli effekten exakt den motsatta: Ju mer tonläget skruvas upp och (de beställda) vrålen ökar, desto mer likgiltig blir jag och inser att detta är maktelitens cirkus. Medlemmarna i låt oss säga Byggnads förstår nog vad det handlar om. De förstår att det inte blir krig, farsot eller global issmältning av att dagersättningen sänks med 50 kronor.

Tanken med omläggningen är att a-kassan ska bära sina egna kostnader i större utsträckning än vad den gör nu. Istället vill regeringen satsa pengarna på att uppmuntra oss som jobbar och sålunda underlätta för fler att komma in på arbetsmarknaden istället för att fastna i a-kasseberoende. Kom ihåg skiljelinjen mellan arbete och bidrag!

Så nettoeffekten blir lägre skatt för alla som jobbar, en minskning som med råge täcker den höjda a-kasseavgiften. (Det blir pengar över.) Alltså exakt tvärtom mot vad vrålarna har trumpetat ut de senaste veckorna.

Men uttryck som "lägre skatt" och "bestämma mer själv" är horrörer för De Felfria, där helst hela livet ska levas via ombud ... .

Entreprenörer ...

En del politiker har förstått att det är bra med entreprenörer. Det är bra; kommandoekonomier av Ohly-typ lyckas aldrig, förutom att skapa fattigdom och förtryck.

Men det är få entreprenörer som har hela världen som marknad. Därför blir det lite snett när politikerna har Ingvar Kamprad och Niklas Zennström (han med Skype) som förebilder. Inget ont i dem, givetvis, men det är väldigt få entreprenörer som har miljardföretag. Istället jobbar landets småföretagare som galningar för att få sina verksamheter att gå runt - det är långt, mycket långt, till miljardomsättning.

Så istället för att fokusera på personer som Kamprad och Zennström borde politikerna undersöka vad som driver folk att starta eget och vad man ska ha för egenskaper för att lyckas. Och sedan lägga i sig i så litet som möjligt ... .

Att köpa klocka

Alla behöver klocka. Så även jag. Och eftersom mitt gamla armbandsur gjorde mig just armbandssur - det hade stannat i ren protest på 16.43 - var det läge att besöka en uraffär. Frågan var - vilken? Efter en tids vandring mellan uraffärerna omkring busstorget, valde jag den som hade flest klockor i skyltfönstret. Kraftfullt steg jag in.

KLANG! Är det krig, tänkte jag, vilket fruktansvärt oljud. Svaret fanns tre
decimeter ovanför huvudet. Där satt en enorm kobjällra, säkerligen vägandes minst 50 kilo. Halvdöv vacklade jag mot en stol som tacksamt nog fanns i kortsidan av lokalen och pustar ut till dånet av kobjällrans sång vibrerandes i öronen.

Med huvudet i självsvängning försökte jag få still på omvärlden. Den gick väldigt fort - men vi lever ju i snabba tider också. Så redan efter en kvart hade hörseln nästan kommit tillbaka. Något så när återställd rent kroppsligt, reste jag mig upp och gick fram till en glasdisk med en otrolig mängd klockor. Det är nog bäst att fråga, tänkte jag, jag har ju ingen aning om vilka finesser man ska ha.

-Vill ni se på en klocka, undrade den förbindliga damen bakom disken, och fyrar av ett leende som skulle få en tandkrämsfabrikant att fundera på att bli begravningsentreprenör istället.
-Va, skrek jag, för jag hörde bara vagt vad hon sa.
Damen hoppade till. Hon var kanske inte van att klockköpare vrålade åt henne.
-Eh, vill … ni … se … på … en … klocka, frågade hon extremt tydligt, ungefär lika välartikulerat som i pedagogiska barnprogram i SvT av typen "Morfar köper limpa".
Nej, jag vill höra på storlommens parningsläte, tänkte jag. Men sådant säger man inte. (Man är ju djurvän.) Så jag sa, lite lagom halvhögt:
-Just det! Men ingen digital klocka. Jag vill ha en med datum och som går att dra upp.
Jag såg hur hon ryckte till. Här hade hon ett enormt utbud med finessrika klockor, och så kommer en person som vill ha en klocka som går att dra upp.
-Går att dra upp, upprepade hon enfaldigt, och lät som en imitation av veckans pausfågel Parnevik-finken.
-Exakt, sa jag, det går bra med batterier också, men jag är van vid klockor som går att dra upp.
Hon stirrade på mig. Sedan blängde hon på min gamla klocka. Jag såg hur hon rös inombords.
-Eh, jaha, vi har ju förstås också klockor av äldre modell, men de är ute på lagret.
Just "äldre modell" sa urdamen med sådant förakt att hon hade kunnat hata ihjäl en myggarmé på avstånd.
-Vill ni att jag ska hämta den, fortsatte hon.
-Gör det, sa jag, varpå urdamen med tydligt långsamma steg lämnade rummet.

Vad gör man ensam i en uraffär? Just det - tittar på klockor! Det gjorde jag också. Här fanns klockor med larm, med anteckningsfunktion, med kontakter för anslutning till dator. Här fanns klockor med åttakantiga urtavlor, med 67 visare, med skinnklädsel. Kort sagt - här fanns så mycket klockor att tiden inte skulle räcka till.
Jag hörde en diskret hostning. Urdamen var tillbaka.

-Här har vi några klockor med uppdragningsskruv.
Jag tittade. Fina klockor. De påminde nämligen om min gamla. Det kändes tryggt. Fast en del hade oroväckande många skruvar på boetten. Jag måste få klarhet:
-Den här röda skruven, sa jag, vad är den till för?
-Den ställer man in larmet med, svarade hon.
-Larm?
-Just det. När du vill bli påmind om något. Du kan välja mellan 15 melodier.

Urdamen skruvade något på klockan, och ut kom "Södermanlands regementes paradmarsch" - i en version för plåtburk och yxa. Hon märkte min reaktion, så hon vred lite mer på skruven. Den här gången blev det "Vart jag går i skogar berg och dalar" i en så dov version att den stora centralkläppen i skrytklockan bakom mig stannade helt tvärt.

-Nej, jag tror inte det, sa jag fegt, och hoppades att damen skulle sluta vrida fram andra larmbröl.
Sedan såg jag den. Klockan i mitt liv. Ett helt vanligt armbandsur. Datum fanns det också
-Den där, sa jag och pekade, den där vill jag ha.
Damen tog fram den, uppenbart olustig till mods.
-Men det här har inget larm, sa hon syrligt.
-Bra, sa jag, för jag vill inte ha så många finesser. Jag vill ha en klocka som kan visa tid.
Urdamen svimmade. Jag antog det, eftersom hennes klocka högt och tydligt sa "Puls 56, blodtryck 135/70."
Efter några sekunders tystnad fortsatte klockan: "Vill du beställa väckning, trycker du på kommandotangenten samtidigt som du säger klockslaget."
Sedan blev det tyst några sekunder igen, men innan jag hunnit fram för att kolla hur urdamen mådde röt klockan: "Om du rör mig så ringer jag polisen."

Jag sprang därifrån.
Jag är fortfarande utan klocka. Men - tiden går nog ändå.

Tio år med Persson (14)

Jodå. Allas vår Göran var säljare också. Inte minst trodde han sig vara bra på att sälja flygplan. Någon som minns JAS och Sydafrika? Här skulle det minsann toksäljas. Och tokigt blev det:

Doktor Alban och den (på den tiden) stora PR-byrån Rikta skulle tillsammans med Göran nasa JAS. Blev ett fullkomligt fia(s)ko. Med den sedvanliga känligheten hos en elefant i en porslinsaffär skyllde Persson allt på Rikta, dvs den vanliga metoden hos De Felfrias Parti.

För en gångs skulle kostade Görans äventyr oss skattebetalare inget, faktiskt blev det plus. Tror det vara cirka 100 miljoner. Men istället gick ångvälten Persson över Rikta som snabbt gick i konkurs. Heja!

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?

Tio år med Persson (13)

Det är något sjukt med Sverige. Vi blir allt sjukare och är mer sällan på jobbet. Kostnaderna skenar - ohälsa är inte billigt. För tio år sedan kostade förtidspensioner och sjukförsäkringar cirka 30 miljarder kronor. I sig en imponerande mängd pengar. Men 2005 var motsvarande summa uppe i 110 miljarder. Så allt färre ska försörja allt fler - hur går det ihop?

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?

Tio år med Persson (12)

Den 1 januari 2005 infördes möjligheten till friår. Tanken är att de som har fast jobb får ta ledigt ett år i utbyte mot en arbetslös träder in i hans eller hennes ställe. De som är lediga blir inte helt lottlösa: de får en lön motsvarande 85 procent av a-kassan. Kul att få lön utan att behöva jobba ... .

Förra året kostade friåren 1,4 miljarder kronor.

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?

Tio år med Persson (11)

Många pärm- och gembärare blev det med det förra "regeringen". Det som brukar kallas statsapparaten växte rejält - det Offentliga blev verkligen det Ofantliga. Beräkningar visar att kostnaderna för de statliga myndigheterna drog iväg med 20 miljarder mellan 1998 och 2003. En intressant detalj är att under Persson tre sista år ökade antalet anställda inom statliga myndigheter med cirka 10 000 ... . Inte illa.

Administrationskostnaderna för det Offentliga är alltså höga, mycket höga. Inte minst har lönerna fått fart: lönekostnaderna ökade med 25 procent från 1990 till 2003. Märkligt nog är ökningen störst efter 1995, trots att antalet offentliganställda faktiskt minskade mellan 1995 och 2000. Men det är väl mest rättvist så ... .

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?

Folk och folk

Jaha. Så var det dags igen. Ytterligare en potentat på SVT har påträffats med byxorna nere. Den här gången var det själve programdirektör Leif Jakobsson som nogsamt undvikit att betala sin TV-licens. Jo, jag vet att SVT-anställda inte själva behöver betala licensen; det är en beskattad löneförmån. Men. Jakobsson "trodde" att SVT betalat, och SVT "trodde" att Jakobsson betalat.
Spännande.

Så det räcker med att tro, så blir allt bra. Fint.

Tänk om detta skulle gälla alla: "Jag trodde att jag hade betalat". "Jag trodde att beloppet drogs automatiskt." "Jag trodde att min sambo hade betalat". Etc.

Det finns bara en lösning. Hela Sverige måste avgå. Alla har någongång gjort fel - utom de ofelbara i De Felfrias Parti, givetvis ... .

Tio år med Persson (10)

Centralisering och minskad valfrihet är två utmärkande drag för socialister. Persson är inget undantag - givetvis. Så 2003 slogs Karolinska universitetssjukhuset ihop med Huddinge för att bilda en rejäl koloss. Man beräknar att kostnaderna för centraliseringsivern uppgår till cirka 600 miljoner kronor. Som utomstående betraktare är det svårt att förstå hur monopol kan vara till någon nytta (förutom att det underlättar styrning och kontroll) - det är självfallet konkurrens som behövs. Mycket riktigt har också antalet anmärkningar blivit fler, dvs det är fler som är missnöjda efter sammanslagningen än före.

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?

Tio år med Persson (9)

Det finns många i De Felfrias parti som misslyckats med allt. Laila Freivalds är ett exempel. Ett annat är Björn Rosengren.

När han var näringsminister i Perssons "regering" fick han för sig att det skulle vara fint med en stor flygplats i Norrbotten. Eftersom passagerarunderlaget är lite skralt, måste det bli en kommersiell flygplats, dvs huvudsakligen fraktflyg (cargo).

Sagt och gjort. Så uppstod Kallax Cargo. Och Björn lyckades få staten (dvs vi) att slösa iväg cirka 90 miljoner kronor innan det blev stopp. Nu finns det planer på att lägga ned allt. Callax Coffin, så att säga.

Vad säger du: Ska vi göra Persson personligt återbetalningskyldig?