Några hekto Povel Ramel-frossa!

Nu är det hust. Naturen skiner. Fåglarna har tagit kompledigt och fladdrat iväg söderut. Och Povel Ramel-loberna i den mest veckiga delen av hjärnbarken vaknar till liv. Då kan det bli så här:

Örtis Mjuksson går i skogen. Han gillar den. I synnerhet avkok på ljung, morän och små kottar. Men också gulligt frasiga fjunster, kartiga kransbitare och ljuvligt gröna galltutare. Han muttrar trallande för sig själv:

–Förstår inte varför Ljusdahlskulorna har fått fnugg. De borde stå i full vårtprakt nu. Örtis rycker till. Han vänder sig om – och, ja visst, där borta i gran-myntan sitter en blänglisa. Den sprintlar till så att myntan skakar av maltnad. Örtis är glad:

–En blänglisa! Det var länge sen. Konstigt att den är kvar så här års. Den borde vara på svepresa i Etiopien. Örtis traskar på. Hans gladpackskor smeker naturytan försiktigt. Man ska ju inte skada, tänker han, och muttrar på:

–Bjärtetrud sa att han fått bort sin fnugg med nålbräken, men det tror jag inte på. Han kan ju ha skaffat en treskaftad Obermoser Lyx med indikatorstift och klämfångare. Då går det. Men inte med nålbräken. Den förstör ju både kantkapellen och vinggroparna. Örtis går ödmjukt förbi en nibblare med utslagen kolvett. Den nickar tillbaka.

–När det finns nibblare borde det också vara struthärvel i närheten, tänker han. Örtis spanar framåt i skyttelbrynet. Han smyger försiktigt för att inte skrämma iväg levergångarna och spolgnagarna.

-Konstigt, tänker han, humuskråset är ju perfekt för struthärvel. Den borde vara här ... .
Örtis hasar försiktigt vidare. Plötsligt hoppar han till:

–Jag visste det! Här finns den ju! Ett helt vräk med struthärvel! Han böjer sig ner för att hampa härveln, när han lite längre bort får syn på en hoppväppling.

–Underbart! Vilken dag, tänker han, och tar fram sin kikarvinkel, ställer in planfasen och riktar in hela instrumentet mot hoppväpplingen. Han fyrar av tre stora slussfall för att ha hemma in vankskåpet.

–Nämen! En skalktvivlare! De finns ju inte! Örtis byter skor, för nu är det bråttom. Med plymklackarna på plats flyger han fram mot skalktivlarna.

–En tvivlare måste man fläckmassera direkt, annars upphör de direkt. Men, för att ta rödsuset i vacker bylta, existensgiveri är verkligen en fin hobby.

Väl framme tar han fram ett par maltflisor och börjar massera. Till slut är skalktivlarna helt tydliga, och de kvackar av häpnad.

–Äntligen! En kvackade skalktvivlare är drömmen för alla skogsliggare.

Ett praktnylle försöker sig fram strax bakom skalktvivlarna. Nyllet är en lättskrämd krabat av släktet Kräkelkrattor, men är samtidigt oerhört snällt och blygt. Örtis ser det inte, utan byter istället tillbaka till gladpack-pjäxorna när en polsk pokalsvärmare drymtar till precis ovanför Örtis. Han tittar upp:

–Hej! Vill du ha lite mat? Kanske en härlig krusbölja? Eller en slirpajas? Eller rent av en mallare?

Pokalsvärmaren ser sur ut. Den äskar istället lirktyg, skrunt och puffmesan.

-Tror du att jag är gjord av mat, halvfräser Örtis, men gräver ändå fram det som svärmaren vill ha.

–Här har du, säger han, och sträcker fram en klanghävert fylld med läckerheter … .