Julbord

Ätit gott? Tyvärr har jag gjort det också. Tur att man har årskort på Nautilus, för nu behövs det skakas bort en hel del näringsämnen som satt sig på fel platser. Och visst är det mesta smakligt av det som lassas fram på de svenska julborden – det är därför det heter god jul, antar jag. Men allt kan förbättras, så därför har jag förslag på nya och smådjärva maträtter som kan förhöja mattrevnaden i juletid.

Ett av skälen till att jag vill förnya julbordet är mitt förhållande till sylta. Det kan som bäst karaktäriseras som spänt. Varje gång jag prövat på har jag nämligen fått ben. Och visst knastrar det underhållande när man mal syltbenen till mjöl, men någon kulinarisk sensation är det knappast när det yr vitt damm ur käften. Sedan är smaken inget som faller mig på läppen heller. Snarare faller smaken ner på golvet. Och där får den gärna ligga kvar.

Samma dubiösa relation har jag till lutfisk. Här är det inte benen som skrämmer; de är ju bortkokade sedan länge. Snarare är det den totala frånvaron av smak som orsakar ätstoppet. Lutfisk har på sin höjd en stark bismak av vatten, och den kryddchocken räcker inte för att få mig till övertygad lutfiskvän. Jag äter hellre barr, mossa eller mosat abborrdrag. Då smakar det åtminstone något. Alternativt kan man lägga tidningen ”Allt om mat” i blöt några veckor och sedan ösa på med salt och peppar. Det borde bli en sörja som både till konsistens och smak påminner om lutfisk.

Därför finns det – tycker jag – verkligen utrymme för kreativa idéer. Nyskapelser som sätter färg och fart på julbordet, och som får gomseglen att stå som stolta spinnakersegel.

Så – vad sägs om taxarslen, rävnäsor och björnkramar? Kanske låter det vulgärt, men vi tuggar ju redan i oss skinka och grisfötter. Och en tradition måste ju börja någon gång – varför inte julen 2004?

Jag tycker det skulle se fint ut med sju hekto rävnäsa bredvid köttbullarna och sillen. Och vad sägs om välkammad björnkram strax framför rödbetssalladen? Eller ett taxarsel till vänster om den mer vanliga skinkan?

Den nya maten skulle också ge upphov till nya sånger att skråla till de obligatoriska huttarna. Kanske ”Vad tar ni för näsan där i fönstret? Fnys, fnys.” Eller ”Bryt ett litet arsel och kom fram med det till mig”. Eller ”Midnatt råder, björnen vill ju kramas”.

Och för militanta veganer har vi giftbesprutat utsäde, så de känner sig riktigt hemma. Som efterrätt kan de få två korslagda giftsprutor på grön tallrik.

Kort sagt, det är fint med kultur. I synnerhet ny.