Massmördare Saddam

har upphört. Det upprör våra vanligaste vänsterpopulister. Är någon förvånad? Eftersom han var emot USA är han därför värt allt stöd, tycks de resonera. Att ändamålet helgar medlen är som vanligt mycket tydligt när det gäller vänsterpopulister och deras agerande.

Krigsförbrytare brukar ha det svårt i rättegångar. Jämför nazisterna i Nürnberg. Har det någonsin funnits en krigsförbrytare som sagt sig vara skyldig?

Notera också att krisförbrytaren och massmördaren Saddam varit företrädd av advokater. Sådan lyx var aldrig aktuellt när han själv var i farten. Givetvis var Saddam heller inte någon vän av rättsprocesser. Summarisk slakt var hans signum.

Uppsala Universitet får inte diskriminera längre

Så kom då domen från HD, och den måste vara ett fenomenalt nederlag för Sveriges alla vänsterpopulister och kvoteringsfundamentalister. HD fäller nämligen Uppsala universitet för otillåten etnisk diskriminering.

Det Uppsala universitet försökte göra i sitt nit att vara politiskt korrekt var att via etnisk kvotering till juristutbildningen förfördela personer med bättre meriter.

Det som är så viktigt i domen är att HD utgår från de mänskliga rättigheterna, en ofta bortglömd variabel i Sverige. De rättigheterna poängterar likställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering.

Vad kvoteringsfundamentalistera inte fattar är att kvotering bara lyckas med en sak - skapa nya orättvisor och verkligen cementera indelningen i ”vi och dom”.

Öka gärna mångfalden, men kränk inte andra.

Julbord

Ätit gott? Tyvärr har jag gjort det också. Tur att man har årskort på Nautilus, för nu behövs det skakas bort en hel del näringsämnen som satt sig på fel platser. Och visst är det mesta smakligt av det som lassas fram på de svenska julborden – det är därför det heter god jul, antar jag. Men allt kan förbättras, så därför har jag förslag på nya och smådjärva maträtter som kan förhöja mattrevnaden i juletid.

Ett av skälen till att jag vill förnya julbordet är mitt förhållande till sylta. Det kan som bäst karaktäriseras som spänt. Varje gång jag prövat på har jag nämligen fått ben. Och visst knastrar det underhållande när man mal syltbenen till mjöl, men någon kulinarisk sensation är det knappast när det yr vitt damm ur käften. Sedan är smaken inget som faller mig på läppen heller. Snarare faller smaken ner på golvet. Och där får den gärna ligga kvar.

Samma dubiösa relation har jag till lutfisk. Här är det inte benen som skrämmer; de är ju bortkokade sedan länge. Snarare är det den totala frånvaron av smak som orsakar ätstoppet. Lutfisk har på sin höjd en stark bismak av vatten, och den kryddchocken räcker inte för att få mig till övertygad lutfiskvän. Jag äter hellre barr, mossa eller mosat abborrdrag. Då smakar det åtminstone något. Alternativt kan man lägga tidningen ”Allt om mat” i blöt några veckor och sedan ösa på med salt och peppar. Det borde bli en sörja som både till konsistens och smak påminner om lutfisk.

Därför finns det – tycker jag – verkligen utrymme för kreativa idéer. Nyskapelser som sätter färg och fart på julbordet, och som får gomseglen att stå som stolta spinnakersegel.

Så – vad sägs om taxarslen, rävnäsor och björnkramar? Kanske låter det vulgärt, men vi tuggar ju redan i oss skinka och grisfötter. Och en tradition måste ju börja någon gång – varför inte julen 2004?

Jag tycker det skulle se fint ut med sju hekto rävnäsa bredvid köttbullarna och sillen. Och vad sägs om välkammad björnkram strax framför rödbetssalladen? Eller ett taxarsel till vänster om den mer vanliga skinkan?

Den nya maten skulle också ge upphov till nya sånger att skråla till de obligatoriska huttarna. Kanske ”Vad tar ni för näsan där i fönstret? Fnys, fnys.” Eller ”Bryt ett litet arsel och kom fram med det till mig”. Eller ”Midnatt råder, björnen vill ju kramas”.

Och för militanta veganer har vi giftbesprutat utsäde, så de känner sig riktigt hemma. Som efterrätt kan de få två korslagda giftsprutor på grön tallrik.

Kort sagt, det är fint med kultur. I synnerhet ny.

Sverige

Om Sverige vill vara neutralt och oberoende måste vi ha en stor vapenindustri. För att klara av det - det är dyrt med vapen - måste det vara tillåtet med vapenexport.

Kommunister

Du som varit i Uppsala har säkert noterat honom - den irakiske kommunisten som delar ut flygblad. Han brukar vara strategiskt placerad på gågatan, nära biblioteket. Där sprider han sin hat mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet. Och visst får han det - i demokratier får man göra så. Skulle han dela ut flygblad i länder som Kina och Nordkorea skulle han bli haffad direkt.

I stunder av svartsyn tänker jag: "Varför ska man vara tolerant mot icke-toleranta?" Är det någon som har ett bra svar?

Uppvärmningen

Jag undrar, jag. Vad är egentligen alarmfolket ute efter? Dvs de som säger att "den globala uppvärmningen" hotar det mesta på planeten. Hur ser deras agenda ut? Vems ärenden går de?

Jag blir alltid ytterligt misstänksam när bara den ena sidans argument - oavsett diskussion - får komma fram. Och är politiker med blir det än värre, då sätts fakta alltid på undantag.

Om du vill läsa vad de andra anser (dvs forskare, vetenskapsmän och folk i brasnchen) kan du börja här: http://www.opinionjournal.com/extra/?id=110008220. Slutsatsen är vass men förmodligen alltför sann:

"Alarm rather than genuine scientific curiosity, it appears, is essential to maintaining funding. And only the most senior scientists today can stand up against this alarmist gale, and defy the iron triangle of climate scientists, advocates and policymakers.

Problemen fortsätter för De Felfria

När sanningen - äntligen - hunnit ikapp klasskämpen Sjödin fanns ingen annan utväg för henne än att avgå. Det betyder att De Felfria för närarande består av a) ett moderparti utan ledare, b) ett moderparti utan politik och c) ett ungdomsförbund utan ledare. Dock har ungdomsförbundet inte helt oväntat ett tydligt program med mer kontroll och mer förbud, dvs en klar vänstpopulistprägel.

Framtiden ser alltså ljus ut för alla oss andra!

Görans efterträdare

Jag vet vem det blir! Självklart är det Anna Sjödin, klasskämpen från SSU. Hon har alla de rätta kvalifikationerna. Gravt rättroende (s) - som Persson. Arrogant - som Persson. Alltid felfri - som Persson. Djupt okunnig - som Persson.

Med en ledare som Anna Sjödin kan De Felfrias Parti verkligen se framtiden an - varför inte ett strategiskt samarbete med kommunist Ohly?

Tystnad pågår

Har du märkt vad Persson varit tyst efter valförlusten? Nästan inga påhopp alls, inga kufiska utspel, knappt ingen desinformation. Noll. Jo, förresten, ett patetiskt påhopp på Bildt för "hanteringen" av Sveriges Syndabock nummer 1 (Danielsson), men Bildts svar gjorde Persson ännu tystare.

Men (s) har det inte lätt - vem ska träda till efter Riksbuffeln? Ingen vill ta över. De som utses vägrar. Och det är inte så konstigt - de som haft något i skallen har givetvis stuckit från Perssons Pack. Så den som ska ta över konkursboet får börja med att rensa ut en oherrans mängd oduglingar och ja-sägare. Vem vill stå där med kva(s)ten?

En gran utan barr

är som Läderlappen utan Robin. Eller om det var som en bro utan mörka vatten. Fan vet, och han hade då för tiden kompledigt. Likafullt hade det lackat mot jul i nästan ett halvår.

Tomtepalten stod som vanligt och puttrade i sitt lilla runda hörn. Petri mantel hade plockats, rensats och hyvlats. Misteltutaren var infångad. Och Shellmacken lyste förtröstansfullt med sina slanggirlanger. Kort sagt – julstämningen var på sin högkant. Föga anade vi då, som Villius sade från sin reporterskrubb, att kata-strofens kalla hångrin stod och övade bak närmast vägg: vi hade inga barr till granen. (Däremot fanns det gott om is till punschen, vilket vi tog som ett tecken värt att växla till euro.)

Under mottot "samla späcktärningar – bygg en gris" gick vi till verket. Verket var en gammal byggnad som hyste. Den hyste något alldeles oerhört. Bland annat barr på lösvikt, gren i påse och stjärnor i det blå.

-Har ni barr, sporde vi den granlike säljaren bak disken.
-Självklart, sade han, vilken sort vill ni ha?

Han pekade med energisk min på de till synes kilometerlånga hyllorna med barr.

-Vad är lagom, frågade vi svenskt.
-Jag rekommenderar belgiskt-pommerskt standardbarr. Det sitter stadigt fast där man sätter det. Vill man ha mer tydlig juldoft, är nog det finska Perkelebarret det man ska ha. En härligt mustig julkänsla sprids med Perkelebarr i granen. Och är stämningsförstärkning det som man längtar efter, brukar Borlängedoppat bataljbarr vara det som får den riktiga Arne Weise-stämningen att lägga sig som kokosmjölk runt julklappshögen.

I triumf valde vi till slut Verkets succéblandning. En underbar barr-röra av lavendel, Walt Disney och maltolja.

Väl i hemmet, begjöt vi först vår färska granstam med oregano, tapetklister och hackad läkerol. Sedan var det bara att fylla damm-sugaren med succéblandningen och blåsa på. Den ståtligaste gran som någonsin sett dagens julgransljus stod plötsligt framför oss. Den prunkade. Den gnistrade. Den prålade. Och från en gren hördes Bengt Feldreich med tomtestämma förkunna att det snart var dags för ett besök hos Tomten ”för omväxlings skull.”

En sådan jul hade ingen av oss haft vare sig förr eller senare. Knappast ens då.

Julruschen drar igång

Har du köpt något streetlur än? Inte? Du vet kanske inte vad det är? Jag hade heller ingen aning om vad det kunde vara förrän jag såg en skylt utanför en affär här i Uppsala där man erbjöd en sådan lur till försäljning.

Nyfiken som man är klev jag in. En streetlur kan ju vara en lämplig julklapp, men det är nog bra att först ta reda på vad det är man köper.

Jag hittade underverket och läste texten på paketet. Det visade sig vara en hörlur att ansluta till sin stereo, dator eller bärbara MP3-spelare. När jag frågade personen bakom disken i den tekniktäta affären vad skillnaden var mellan en hörlur och en streetlur tittade han bara misstänksamt på mig.

-En streetlur använder man utomhus, förtydligande han långsamt som om jag vore döv.
-Får jag inte ha den inomhus, genmälde jag med lätt ironisk ton.
-Den här funkar överallt.
-Funkar?
-Ja, du kan lyssna på musik oavsett var du är någonstans.
-Kan jag inte göra det med vanliga lurar då?

Innan den alltmer röde unge mannen hann svara räddades han av ett telefonsamtal – tydligen från lagret. Jag gick därifrån. Någon lur blev det inte.

Låt mig förtydliga: Jag har inget emot engelska. Inget emot svenska heller, för den delen. Men när man blandar språken utan att det finns anledning blir jag lätt agiterad. Som i det här fallet – varför inte kalla det ”gatulur”? Eller ”Street phones” om man nu måste använda engelska?

Men det här med streetlur är ingen ny företeelse. Förra året vid den här tiden köpte jag mig ett par handskar. Helt vanliga tyghandskar med varmt foder. Sköna. Behagliga. Vad tror du att de hette? Walkinghandskar!

Det är väldigt sällan jag numera går på händerna. Förmodligen skulle jag fortfarande klara av att komma upp på händerna om jag finge ha en vägg som stöd, men att promenera på dem – sällan! Och knappast under vinterhalvåret när det halt och allmänt svårt.

Men – jag skulle ju köpa julklappar. Vart går man då? Som alla andra besöker man gubbdagis, dvs Clas Ohlson. Här finns föremål för alla. Men allra mest för killar, gubbar och herrar. Här kan man parkera morfar framför hyllorna med skruvar och muttrar och han blir stående där i timtal. Mycket praktiskt. Då får man själv tid över att leta det man behöver.

Ju närmare jul vi kommer desto mer zombie-blick får de julklappssökande. Med gapande munnar och uppspärrade ögon illrar de fram – i synnerhet på Clas Ohlson. Ibland får man hoppa in bakom en skyddande pelare när lämmeltåget kommer och rafsar åt sig stekpannor, julgransbelysningar och kirschstänger.

Själv skulle jag köpa en hörlur – alltså ingen streetlur – utan en helt vanlig lur att lyssna på musik med. Jag lyckades själv hitta hyllan med sådana, men de såg lite väl billiga ut så jag tog en kölapp för att få personlig betjäning. När det blev min tur stegade jag fram och berättade vad jag ville ha.

-Då ska du pröva de här, sa mannen och hämtade ett par påtagligt formgivna saker med rödfärgade öronmuffar. De har ett fantastiskt ljud, fortsatte han, dessutom är de så lätta att du kan ha på dem när du är ute och springer.

Mannen pekade och pratade. Han verkade mycket lycklig.

-Radio finns också, upplyste han nästan saligt, och eftersom lurarna har inbyggt minne kan man ansluta dem till datorn och föra över MP3-låtar.

Fantastiskt, tänkte jag, vad en lur kan göra. Så tittade jag på kartongen. Där stod ”All-purpose lur”. Jag gick därifrån. Man vill ju inte bli lurad … .

Avdelningen rättvi(s)a

Noterar att de som är mest rättvisa av alla - dvs fackpamparna - fick dubbelt så mycket i löneökning som så kallade vanliga löntagare: Pamparna fick 6 procent medan de som låter sig företrädas av dem fick 3. Det är säkerligen mycket rättvist.

Den allra mest rättvise - Seko-ordföranden Jan Rudén - fick 17 procent. Måste vara skönt för medlemmarna att se vart pengarna går ... .

De Felfrias Parti

har gjort en analys av varför det glädjande nog gick så
illa i valet. Man har kommit fram till att skälet stavas
Göran Persson. Det är statstelevisionens Aktuellt som
undersökt stämningen i Partiet, dvs man har frågat
ordförandena i De Felfrias lokalorganisationer.

Och visst bidrog säkerligen Perssons bufflighet
och allmänna maktarrogans till att De Felfria
misslyckdes. Men huvudskälet till att De Felfria
tappade är givetvis den poltik de Felfria vill
bedriva - och då blir det svårare med självinsikten ... .

Jag myntar

Nej, jag håller inte på med kryddor. ”Den här köttbiten är för dåligt myntad. Var god och häll på lite mer. ”Inte heller arbetar jag på Myntverket och stampar ut gyllene 10-kronor dagarna i ända. ”Du myntar för långsamt. Vi måste ha minst 136 10-kronor per sekund.” Snarare handlar det om ord i allmänhet och ordspråk i synnerhet. Här finns mycket outforskat och – inte minst – outvecklat.

Varför heter det till exempel ”Lök på laxen”? Varför inte ”Bomull på braxen” eller ”Glass på gäddan”? Dessutom – varför bara fiskar? Vad är det för fel på andra djur? Jag skulle gärna se såväl silverfiskar, som knott och zebror:

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Så sant – men man ska heller inte ”lägga silverfisken i blöt förrän haren stämplat in”. En fluga gör som bekant ingen sommar. Men ett ”ensamt knott bor heller inte på vind”, eller hur? Hon har en räv bakom örat sägs det, men vad är det emot ”en skrubbad zebra står alltid med vevat knä.”

Jag kan bara hålla med dem som säger att ”En lycklig kyckling cyklar aldrig med kepsen på svaj”. Hur skulle det annars vara? När det regnar solkräm har de boende ingen semester kvar. Hur väl stämmer inte det?

"Arsenik och gamla spetsar” känner du säkert igen. Frågan inställer sig lika snabbt som en dopad sprinter i en nedförsbacke – varför inte ”Arsenik och nya spetsar”? Eller ”Curare och gamla spetsar”? Eller andra gifter i kombination med valfria tygsorter? Men det är som bekant lätt att fastna i gamla hjulspår och låta pucken göra jobbet när det faktiskt bara är att ändra ett eller par ord i stäven:

”Redan de unga romarna” visste att ta seden i vacker hand och mota Olle i den grind som dagens läge har lagt vid dörren, eller hur uttrycket lyder. Jag tror nämligen att ”de unga romarna” var väl så banbrytande som de äldre motsvarigheterna.

”Man har inte roligare än man gör sig” är möjligen sant, men ”man har roligare när andra gör på sig” är avsevärt ärligare och ett mer uppriktigt påstående.

”Skrattar bäst som skattar sist anses vara ett korrekt beteende. Personligen tycker jag att det åtminstone av privatekonomiska skäl kan vara bättre med ”Skattar bäst som skattar minst”.

Jag försöker så gott det går att smyga in egna ordstäv och formuleringar när jag pratar med folk. Vardagen blir inte lika grå då. Försök själv! Du upptäcker snart att det är betydligt lättare än man först trodde. Eller som taxichauffören sa när han backade in i korvkiosken: ”Bättre en platt korv till lunch än en rund pudel till middag.”

Stäva på!